Technicolors första system var ett s.k. additivt system: kameran fotograferade via en ljusdelare två delbilder på svartvit film genom ett rött och ett blå-grönt filter. Delbilderna fastnade samtidigt efter varandra på filmen, och den färdiga filmen projicerades med en modifierad projektor genom två linser med likadana filter. Det var en stor förbättring jämfört med Kinemakolor, som projicerade delbilderna temporärt åtskilda via ett roterande färgfilter (flimrigt och uppenbara färgfel om rörliga objekt filmades). Men precis som Kinemacolor, förlorade man massivt med ljusstyrka genom att projicera genom två svartvita filmer och olika färgfilter.
Technicolors andra system var en stor förbättring. Systemet var subtraktivt, d.v.s negativet exponerades i stort sett som i det första systemet, men från negativet framställdes via en komplicerad kemisk process positiva s.k. matrisfilmer som sedan doppades och fick suga i sig komplementfärgerna till det färgfilter negativet exponerats genom.
| Komplementfärger (färger på motsatt sida av RGB-spektret) |
|||
| Rött | Cyan | ||
| Grönt | Magenta | ||
| Blått | Gult | ||
De två matriserna limmades sedan med stor precision ihop på varandra, och resultatet blev en distributionskopia i färg. Systemet var ett av de första färgfilmssystemen som kunde visas i normala projektorer. Den första filmen från 1922 hette Toll of The Sea, och blev en stor succé. Även Cecil B. DeMilles första version av The Ten Commandments från 1923 och Ben-Hur från 1926 innehöll färgsekvenser i Technicolor. De kan idag återses i restaurerade versioner på Blu-Ray.
Alla systemen med två delfärger (även den ännu mer komplicerade rivalen Cinecolor) hade dock ett stort problem. Med bara två delbilder kan man inte spara all färginformation i scenen. Genom att noggrannt välja färgnyanser i filtren och i färgbaden kunde hudtoner och blå himmel reproduceras relativt autentiskt, men naturgrönska blev betydligt murrigare, och vissa färger bytte helt färg: t.ex. violett blev svart, och gult blev en ljus röd-orange.
| Originalfärg |
Reproducerad färg |
||
| Orange | Röd-orange | ||
| Gul | Ljusröd-orange | ||
| Gul-grön | Ljusorange | ||
| Grönt | Grå | ||
| Blå-violett | Mörkgrön-blå | ||
| Violett | Svart | ||
| Himmelsblå | Blekblå-grön |
Technicolors tvåfärgsprocess hade också tekniska problem, då filmerna bestod av två ihoplimmade filmer. Vid långvarig projicering expanderade de två filmerna olika på grund av värmen från projektorlampan. Nya kopior behövdes då, och det blev dyrt.
Technicolors tredje system gjorde sig av med limningen och löste projiceringsproblemen: nu användes matrisfilmerna i stället till att trycka upp bilderna på en klar film. Och äntligen började även filmmakarna intressera sig för helaftonsfilmer i färg, i stället för att bara använda färgsekvenser här och där. I samma veva gjorde Technicolor på sina kopior även plats för ljudspår, och framtiden såg rosig ut. Precis då slog 30-talts stora ekonomiska depression till, och för publiken tycktes det räcka att deras stjärnor talade. De började också bli trötta på den begräsnade paletten som tvåfärgssystemen erbjöd.
Alla på Technicolor visste att den enda lösningen var ”Full Color” – att på något sätt filma tre separata svartivta filmer genom tre färgfilter, och samtidigt lösa alla tekniska problem.
Technicolors fjärde system är det slutliga system som vi idag förknippar med ordet Technicolor. Tryckförfarandet, ”dye transfer printing”, hade bevisat att delfägerna kunde tryckas på en klar film – nu gällde egentligen bara att trycka den tredje delfärgen (blått) på samma film. Men hur skulle negativet med blått innehåll filmas? Herbert Kalmus lösning blev en ingeniörsteknisk triumf, en kamera byggd av William Young. Kameran exponerar via en ljusdelare
- två filmer som ligger på varandra (s.k. bi-pack) – den ena filmen känslig för blått, med ett filter som hindrar blått ljus att nå den andra filmen som är känslig för rött (båda exponeras via ett magenta-filter).
- en tredje film, känslig för alla färger utom rött, genom ett grönt filter.
 |
| Undertecknad i fullfärg (RGB) och i svartvita delfärgsupptagningar för rött, grönt och blått (i Technicolors system sparas förstås först ett svartvitt negativ). |
 |
| Matriser tillverkade av delfärgsupptagningarna, och färgade med gult, cyan och magenta. (simulering - i själva verket var matrisfilmerna nästan helt genomskinliga för ögat) |
I tryckskedet trycktes på den klara mottagarfilmen dessutom en svartvit bild av den gröna upptagningen, för att ge mer kontrast och skärpa åt bilden. Tryckförfarandet liknar därmed det samma som då vi trycker fyrfärgstrycksaker på papper (CMYK).
Technicolors system gav nu helt överlägsna färgfilmer, men förfarandet var dyrt eftersom det krävde enorm precision och många komplicerade skeden, för att inte tala om att filmåtgången var tredubbel jämfört med svartvita filmer. Så det är förklarligt att antalet färgfilmer i början blev rätt litet, och processen reserverades för prestigefilmer.
Och de är dessa prestigefilmer vi i dag kan njuta av, fullt restaurerade (t.ex. Robin Hood, 1938, Wizard of Oz, 1939, Gone With The Wind, 1939). Idag hjälper datorerna till med att putsa bort tekniska problem på negativet (smuts, repor) men också för att fullända registreringen av de de svartvita negativen (d.v.s. att se till att de ligger exakt på varandra, för att uppnå optimal skärpa). Man kan till och med rätta till eventuella registreringsfel i kameran, eller fel som uppstått då kameranegativen åldrats på olika sätt och negativen blivit buckliga.
 |
| Bedårande Olivia de Havilland (1916–) som Maria i Warners Robin Hood från 1938. Technicolor in all its glory. |
En fin dokumentär från 2004 om restaureringen av Technicolor-filmen Gone With The Wind (1939).
Hur gick det sedan för Technicolor? Technicolor var ensam om ett fullvärdigt fullfärgssytem för biograffilm ända tills det s.k. Monopack-avtalet gick ut 1950, och Kodak kunde släppa Kodachrome och Eastmancolor även på 35 mm film (de första Kodachrome-filmerna introducerades på 16 mm och 8 mm år 1935). Kodaks färgnegativfilm innehöll tre filmemulsioner känsliga för alla tre delfärgerna, så nu kunde färgfilm användas i vilken kamera som helst, precis som svartvit film.
Trots att den sista filmen där Technicolors trefilms-kamera användes spelades in år 1955, var Technicolors arbete dock inte slut: många av färgneagativfilmerna separerades till svartvita delnegativ och trycktes fortfarande upp med ”dye-transfer”, ända in på 80-talet. Det är tur, eftersom speciellt Kodaks första kopior inte var speciellt beständiga; vissa delfärger bleknade redan inom några år, medan även de äldsta Technicolor-filmerna kan återskapas (och även kopiorna är i toppenskick efter tiotals decennier, och räknas som arkivbeständiga).
Technicolors process har sedan dess med jämna mellanrum återupplivats (bl.a. Pearl Harbour, 2001), eftersom den ger en alldeles speciell färgbild. Hela processen har dock nu avslutats av Technicolor (som 2001 köptes av franska Thomson Group), säkert även en konskevens av att filmdistrubutionen allt mer sker digitalt, och fysiska filmkopior blir allt sällsyntare.
Fortfarande strävar många filmare efter ”Technicolor-looken” oberoende om man jobbar med traditionell film, eller digitalt. The Aviator (2004) innehöll sekvenser som manipulerats digitalt för att se ut som Howard Hughes eget färgfilmssystem Multicolor (påminde om Technicolor system 2) och trefärgs-Technicolor. Den speciella, mättade färgpaletten som systemet erbjöd, tycks fortfarande tilltala filmmakarna.
Länkar:
Tidiga färgfilmssystem på The Widescreen Museum
Technicolor (Hela Thomson Group bytte namn till Technicolor år 2010)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar