söndag 31 mars 2013

Vilken Bond är bäst?

Många känner till att jag varit Bond-fan sedan unga år, att jag läst alla böcker, och att jag ägt alla versioner av filmerna i hemmaformaten (frånsett LaserDisc): Betamax, VHS, DVD och senast Blu-Ray. De flesta brukar också fråga vilken Bond jag gillar bäst. Förr var det enklare att svara på frågan, idag, efter 24 filmer (25 om man räknar in Never Say Never Again - vilket jag brukar) är det svårare. Filmserien har gått igenom så många perioder och skådisar i huvudrollen, att det nästan är enklare att välja ut en handfull favoriter.
De olika Bond-perioderna kan delas in på olika sätt. Jag brukar först anlägga en synvinkel där två tydliga perioder utkristalliserar sig:
  • 1962 till cirka 1990 där produktionsteamet med manusförfattare, regissörer och producenter i stort sett bestod av samma personer (med viss omsättning förstås)
  • 1995 till dags dato, med en rad olika regissörer, ett visst sökande efter röda trådar efter kalla krigets slut - och en ny generation filmmakare.
Vissa regissörer, som John Glen, överbygger båda perioderna, och många i det "gamla" teamet hängde med länge. Men en viss distinktion finns där.
Ett annat, och för vanliga biografbesökare, kanske lättare sätt, är att dela in filmerna per skådespelare i huvudrollen. Då ser listan ut så här:

Film Titel År Regi Bond
1 Dr. No 1962 Terence Young Sean Connery
2 From Russia with Love 1963 Terence Young Sean Connery
3 Goldfinger 1964 Guy Hamilton Sean Connery
4 Thunderball 1965 Terence Young Sean Connery
5 You Only Live Twice 1967 Lewis Gilbert Sean Connery
6 On Her Majesty's Secret Service 1969 Peter R. Hunt George Lazenby
7 Diamonds Are Forever 1971 Guy Hamilton Sean Connery
8 Live and Let Die 1973 Guy Hamilton Roger Moore
9 The Man with the Golden Gun 1974 Guy Hamilton Roger Moore
10 The Spy Who Loved Me 1977 Lewis Gilbert Roger Moore
11 Moonraker 1979 Lewis Gilbert Roger Moore
12 For Your Eyes Only 1981 John Glen Roger Moore
13 Octopussy 1983 John Glen Roger Moore
(13b) Never Say Never Again 1983 Irvin Kershner Sean Connery
14 A View to a Kill 1985 John Glen Roger Moore
15 The Living Daylights 1987 John Glen Timothy Dalton
16 Licence to Kill 1989 John Glen Timothy Dalton
17 GoldenEye 1995 Martin Campbell Pierce Brosnan
18 Tomorrow Never Dies 1997 Roger Spottiswoode Pierce Brosnan
19 The World Is Not Enough 1999 Michael Apted Pierce Brosnan
20 Die Another Day 2002 Lee Tamahori Pierce Brosnan
21 Casino Royale 2006 Martin Campbell Daniel Craig
22 Quantum of Solace 2008 Marc Forster Daniel Craig
23 Skyfall 2012 Sam Mendes Daniel Craig
24 Spectre 2015 Sam Mendes Daniel Craig

Sean Connery är kanske den ultimata Bond, och han bär även "over-the-top”-filmerna med sin charm (You Only Live Twice var länge min favorit, kanske även p.g.a. John Barrys otroligt vackra temamelodi). Det är alltså inte alldeles lätt att välja favorit. Dr No är intressant som första i serien - då ingen förstås ännu visste vilket fenomen filmerna skulle bli. Mångas favorit är Goldfinger, men min har länge varit From Russia With Love. Sean Connery och teamet är i filmen ordentligt varma i kläderna, och resten av rollbesättningen är mycket lyckad, både på den goda och den onda sidan. Q, första gången spelad av Desmond Llewelyn, och Lotte Lenya gör som skurk en ovanlig roll. Handlingen och action-scenerna funkar, liksom kemin mellan Connery och Daniela Bianchi. Connery är framför allt inte ännu uttråkad som i Thunderball och You Only Live Twice. Efter Lazenbys inhopp i rollen lockades Connery tillbaka till Diamonds Are Forever, men den filmen är på många ställen otillfredsställande – filmerna skrivna av Tom Mankiewicz höll på den tiden att helt glida över i parodier på sig själv.
Favorit: From Russia With Love.



När det gäller George Lazenby är valet enkelt: han gjorde bara en Bond-film. Klipparen Peter Hunt fick ta över regin, och gjorde med den australiensiske nybörjaren Lazenby en fin återgång till ursprunget efter den överdrivna You Only Live Twice. Det var i tiderna en nästan lika radikal "re-boot" som Daniel Craigs första Bond, Casino Royale. Som Bond-film är On Her Majestys Secret Service en av de absolut bästa. Mycket sevärd, och i motsats till vad många idag tror var filmen ingalunda någon kassakatastrof, vilket sedan skulle ha fått producenterna att locka Connery tillbaka för Diamonds. Men framgången gick tyvärr Lazenby i huvudet (vilket han idag gladeligen själv erkänner), och hans oresonliga krav gjorde att hans filmavtal på fler filmer föll igenom.
Favorit: On Her Majestys Secret Service.



Roger Moore har jag börjat uppskatta mer och mer längs med åren. I tiderna var det enkelt att välja till förmån för Connery, men speciellt i och med DVD-utgåvornas dokumentärer har jag börjat uppskatta Roger Moore som proffs: mycket humoristisk, men framför allt: fullständigt chosefri och självironisk, samt uppskattande av andras talanger. I de två första, Live and Let Die och The Man With The golden Gun, visste producenterna tyvärr inte riktigt vad de ville med honom. Speciellt i Golden Gun (som även annars är mycket otillfredsställande) finns scener som endast hade passat Connery, men sedan i The Spy Who Loved Me faller allting på plats. Storyn hör till "over-the-top"-Bondarna med en galen magnat som vill förstöra världen, men trots detta funkar allt i filmen. Marvin Hamlish musik passar perfekt, och temat "Nobody Does It Better" är fortfarande den bästa Bond-låten någonsin (och visar hur viktig temamelodin är för att sparka igång en Bond-film och ge den rätt stämning). Nästan på delad favoritplats kommer For Your Eyes Only, som även den var en "re-boot" och återgång till "äventyret" efter rymdsagan Moonraker. Moores sista Bond-film, A View to a Kill, var tyvärr ingen vidare svansång för Moore i rollen, filmen räddas med nöd och näppe av Christopher Walken som huvudskurk.
Favorit: The Spy Who Loved Me.



Timothy Dalton-filmerna gör mig mycket tudelad. Produktionerna och storyna är riktigt bra. Tyvärr verkar Dalton obekväm i rollen, och orsaken klarnade då dokmentärerna kom på DVD i slutet av 90-talet. Ända från första början var Shakespeare-skådisen irriterad på uppståndelsen kring inspelningarna och hela Bond-karusellen. Det syns. Han är humorlös och obekväm. Inget fel med att spela rollen allvarligt (det gjorde Connery också)  – men om man samtidigt saknar Connerys självsäkra, animaliska charm blir det lite platt. The Living Daylights är inte så pjåkig, men idag känns denna Kalla kriget-story lite passé, och min teori om hur viktig temamelodin är får åter sitt bevis: Aha-låten med nästan otydbara ord är ingen tidlös Bondlåt, utan daterar filmen hopplöst till 80-talets slut. Licence to Kill blir därför min Dalton-favorit, med Bond på ”semester" för att hämnas å sin väns, CIA-agenten Felix Leiters (David Hedison spelade rollen redan i Live and Let Die 1973) vägnar mot kokainmaffian i Sydamerika.
Favorit: License to Kill.



På grund av olika avtals- och produktionslimbon låg hela Bond-karusellen nere i sex år från 1989. Till sist lanserades GoldenEye med den nye Bond, Pierce Brosnan år 1995. För många bland dagens publik är Brosnan förstås ”den riktige” Bond, jag har tyvärr alltid haft lite svårt med honom i rollen. På ytan har walesaren allt på plats: utseendet är ok (bortsett från frisyren i vissa lägen), men sedan:
  • Kolla hur käringaktigt han håller i sin Martini, med fingrarna ovanifrån runt glasets kant.
  • Det är något skumt med hur han springer, speciellt händerna.
  • Under action och stress får han en mycket underlig, lite tantaktig min över sig.
Trots ganska olika storylines blandar jag alltid mellan Tomorrow Never Dies och The World Is Not Enough. Alla Bond-filmer följer förstås ett invant recept, men de här två filmerna flyter på något sätt ihop så till den grad att jag oftast inte minns vilken som kom före, och vilken efter, eller vilka scener som hör till vilkendera filmen. Brosnans sista, Die Another Day är sedan kanske mest ihågkommen för Halle Berry som Bonds kvinnliga intresse, men i övrigt blev den något av en besvikelse med sina billiga digitaleffekter trots en enorm budget. Min favorit blir därför GoldenEye, som på något sätt har kvar thrillerkänslan från de tidiga Bondarna, trots att det var första gången som inget material från Ian Flemings böcker längre kunde användas (Flemings sommarställe på Jamaica hette GoldenEye). Det var också första gången Judi Dench spelade Bonds chef M, och scenerna mellan de två är lika välspelade, regisserade och klippta som mellan Connery och Bernard Lee i From Russia With Love från 1963. Det ger genast filmen rätt tonläge och vill få oss att se mer. Miniatyr- och trickfilmningen gjordes av Derek Meddings kort innan han dog – jag gillar definitivt den looken över alltför tydliga digitaleffekter. Filmen dras tyvärr ner några streck på grund av Eric Serras musik, som bara stundvis når samma nivå som ”huvudkompositören” John Barry (och senare David Arnold).
Favorit: GoldenEye.



Efter Brosnan blev det åter en paus på sex år innan vi fick se nästa film. Under tiden hade Eon Productions erhållit rättigheterna till Flemings första bok Casino Royale via en Sony-MGM-affär. Producenterna beslöt att göra en verklig "re-boot" av hela serien: inte bara startar filmen som om det skulle vara första gången vi ser James Bond, inte ens Moneypenny finns med. Brosnans kontrakt hade gått ut, och man beslöt också ta in en ny nuna för att markera nystarten: Daniel Craig. Casino Royale återgår till de lite gruffigare originalet från Flemings böcker; det är slut på "over-the-top" och digitala effekter, nu gäller "back-to-basics". Inte för att det därför skulle saknas action och äventyr. Casino Royale-storyn flyter smidigt över i uppföljaren Quantum of Solace. År 2012 var det sedan dags för Skyfall, filmseriens 50-årsjubileum, och så en slags fristående fortsättning eller avlsutning på hela re-booten: Spectre.
Daniel Craig är inte så puckelryggig som Bond, jag gillar honom betydligt mer än Dalton eller Brosnan, som aldrig kändes speciellt farliga. Craig är en bra skådis och utstrålar rätt sorts självsäkerhet, även om han kanske är lite onödigt kort i rocken, och fejset inte är speciellt vackert.  
Skyfall kallas av många den allra bästa Bonden någonsin, och mycket talar för filmen, kanske framför allt regin och fotografiet. Egentligen är det första gången regissören (Sam Mendes) är en "riktig" regissör. Resultatet är snyggt, även om jag hårt håller på att Bond-filmerna aldrig får bli konstfilmer; nu ligger vi snubblande nära. Hela serien har också fått en så allvarlig vändning, att de små vitsarna och dubbelmeningarna som klämts in här och där känns nästan lösryckta och onödiga. Slutet är dock pengar värt – det är bara att sätta i Dr No från 1963 direkt efter, och cirkeln är sluten. Brilliant! Spectre är sedan filmen som ger förklaringar och som når ett slags ändhållplats gällande händelserna i de tidigare Craig-filmerna. Ett trovärdigt och fartfyllt äventyr – och producenterna har åter igen hittat den nya sortens kvinnliga protagonist som jag gillar: inte bildskön eller översexad, men i stället feminin, klipsk och handlingskraftig - mycket fint spelad av Léa Seydoux.

Min Daniel Craig-favorit blir ändå till sist Quantum of Solace, av samma orsaker som From Russia With Love är min favorit-Connery. Teamet och skådisen är varma i kläderna, och filmen går på som ett ånglok. Spectre är en hårsmån från att komma in på delad första plats.
Favorit: Quantum of Solace.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar