Biograferna blir digitala – än sen?

Artikeln tidigare publicerad i Svenskbygden nr 2-2011

---

Datorer, digitala hjälmedel och videoteknik har användts i filmskapandet redan länge. Nu håller emellertid en revolution på att ske, då biograffilm kan spelas in, efterbehandlas och distribueras digitalt genom hela kedjan.

För vissa purister betyder ”film” endast filmer inspelade och visade med (i princip) samma 35 millimeter breda film, som redan Edison använde på 1890-talet. Tekniken har dock alltid gått framåt, och idag talar man hellre om den artistiska insatsen och produktionsnivån, och den upplevelse man får av levande bilder på stor duk i en biografsalong. De senaste åren har digital inspelning och digital projicering nått en nivå som kan tävla med, och i vissa fall överträffa traditionell 35 mm film.

Eftersom både traditionell film och digital film är mycket tekniska branscher, fastnar diskussionerna ofta i tekniskt hårklyveri, som frågan om en digital film­kamera har lika hög upplösningsförmåga som 35 mm film?

Då glömmer man ofta att de här tekniska aspekterna är svåra att jämföra, eftersom mediet är så olika. Film består av små ljuskänsliga silversalter på en celluloid- eller polyesterbas. Silversaltkristallerna är mikroskopiskt små och oregelbundna, så det är i princip fel att jämföra med en digital bildsensor, där de individuella bildpunkterna (pixlarna) är arrangerade i raka led. Delfärgerna fångas dessutom av pixlar känsliga för endast en sorts färg (röd, grön, blå), och då blir den efterföljande elektroniken och mjukvaran helt avgörande för slutresultatet.

En typisk 35 mm filmruta med en anamorfisk (Cinemascope) bild. De vita vågorna vänster om bilden är analoga ljudspår, de blåa banden Sonys digitala ljudspår medan de fläckiga områdena mellan perforeringen till vänster är Dolbys digitala ljudspår. Illusionen av rörelse uppstår då 24 rutor per sekund projiceras.

En typisk bildsensor av CCD-typ. Delfärgerna fångas av ljuskänsliga bildpunkter arrangerade i rader (syns ej på bilden). Snabb elektronik och avancerad signalprocessering omvandlar bilden till de ettor och nollor som datorn förstår.

De glada debattörerna glömmer dessutom bort att en kamera består av många andra delar, främst optiken, som slår fast ramarna för vad som kan fastna på filmen eller sensorn. I slutändan gör även projiceringen med sina begränsningar att hela diskussionen som startade om resolution har förlorat betydelse.

För biografpubliken är dessutom de tekniska aspekterna ovidkommande. Det handlar om upplevelsen. Och om digital teknik kan göra det förmånligare att skapa upplevelsen, och dessutom enklare att distribuera den till orter som inte annars hade kommit i fråga med dyra filmkopior – vad kan vara bättre? Dessutom eliminerar de digitala verktygen de mekaniska svagheter och det slitage som vanlig filmprojicering innebär. Bilden är lika skarp och stadig vid den sista visningen (eller på den lilla landsortsbiografen) som under världspremiären.

Film kommer däremot att behålla sin betydelse som arkivmedium. Hollywood sparar redan nu många digitala filmer som färgseparationer på svartvit arkivfilm. Fördelarna är många. Film kan ses med blotta ögat, och arkivfilm håller rätt arkiverad 500 år. Olika video- och digitala format har däremot hittills varit mycket övergående – det uppstår redan nu stora svårigheter då gamla format skall spelas upp.