lördag 6 juni 2015

Interstellar och 2001 - likadana klassiker?

VARNING! Vissa kommentarer nedan kan tolkas som spoilers. Se helst båda filmerna innan läsning.

Köpte nyligen Interstellar (2014) på Blu-ray, och kunde glatt konstatera att Science Fiction inte är en utdöd filmgenre. Det var mycket uppfriskande att se en SciFi-film där man strävat till att Science-delen är så bra och trovärdig som möjligt – en aspekt som med åren börjat bli allt viktigare för mig. Glädjande också att märka att filmen tydligen blev en biografsuccé – att publiken även vill se annat än superhjältar, mekaniska monster, explosioner och ändlösa, avtrubbande digitala effekter. Publiken tycks alltså även idag tilltalas av lite djupare filosofiska funderingar kring mänsklighetens framtid och existens (och dessutom i lite långsammare tempo). Hatten av alltså till regissören Christopher Nolan och hans producent/fru Emma Thomas för att de satsat på renodlad, tankeväckande Scifi.


Många har förstås genast placerat Interstellar i klass med Stanley Kubricks mästerverk 2001 (1969), och det stämmer att man bra kan jämföra de två filmerna – även Nolan nämner 2001, tillsammans med Blade Runner (1982) och Contact (1997) – som faktist i hög grad är inne på samma tema som Interstellar – som sina största inspirationskällor. Jag tycker ändå det är orättvist mot både Interstellar och 2001 att placera dem på samma piedestal – det finns ändå många skillnader, trots att båda kan sägas befatta sig med liknande teman och handlar om en resa långt ut i rymden, mot något okänt.


En sak har filmerna definitivt gemensamt: en strävan till vetenskaplig noggrannhet. Det som vi ser på duken skall inte vara omöjligt, även om det i vissa fall kan anses osannolikt eller på gränsen till otroligt. En bra kontrast till detta är storsuccén Gravity, som ur vetenskaplig synvinkel var rena smörjan. Detta till trots hittar den noggranna tittaren förstås ”förbrytelser” mot noggrannheten, både i Interstellar och i  2001. Och som vanligt rör det sig främst om att protagonisterna agerar ologiskt, vilket speciellt gör sig gällande efter flera genomtittningar. Men varje filmskapare måste förstås även ha lite ”poetic licence” - annars kan man knappast skapa en njutbar film. Det är ju ändå inte dokumentär man sysslar med inom Science Fiction.

Egentligen är det bara på punkten vetenskaplig noggrannhet man kan säga att de två filmerna ”liknar” varandra. Kubricks 2001 är för sin del förstås en fullfjädrad ”Kubrick”, med allt vad det hämtar med sig, som till perfektion gjorda bildkompositioner och långa, helt tysta tagningar och avsnitt. I tillägg har 2001 förstås idag status av en mycket intressant ”omvänd” tidsmaskin i den bemärkelsen att filmen för oss visar hur man år 1969 tänkte sig att år 2001 – den dåtida framtiden – skulle te sig. Mycket fick Kubrick och hans vetenskaplige konsult och manusförfattare Arthur C. Clarke alldeles rätt (bl.a. ser man ett par Ipad-liknande plattor i filmen). Det enda stora misstaget de gjorde (vilket även Clarke erkände på 80-talet) var att de inte räknade med den tilltagande miniatyriseringen. Det som Clarke och Kubrick föreställde sig att en gigantisk, ensam dator skall ta hand om, sköts idag av flere, mycket mindre datorer.

Å andra sidan tycker jag 2001 inte alls känns speciellt daterad på grund av att den ensamma datorn HAL spelar en så stor roll (eller tar så stor fysisk plats). HAL med sin artificiella intelligens är ju fortfarande totalt överlägsen dagens försök på det området. Och även gällande bemannade rymdfärder har vi ju tagit ett stort steg bakåt sedan 2001 gjordes – så än finns det alltså massvis intressanta och träffande framtidselement i 2001. Har du inte sett den, rusa ut och köp den, och se den på en stor skärm och med tillräckligt bra ljudanläggning.


Sen är ju 2001 en mycket mer mystisk film än Interstellar. Där Interstellar på amerikanskt vis känner sig tvungen att erbjuda en ”förklaring” i slutet, lämnar 2001 oss helt i sticket. Slutscenernas montage i 2001 blir mycket otillfredsställande för en ”vanlig” publik (ifall de ens orkar fram till slutet), vana som de är vid till exempel actionfyllda Star Wars eller Star Trek. I slutet på 2001 kan vi egentligen långt själva bestämma vad som ”sker” inför våra ögon.

Intressant nog ligger uppföljaren 2010 (regisserad av Peter Hyams) från år 1984 (även den baserad på Arthur C. Clarkes bok) betydligt närmare Interstellar i narrativ stil. Vi får en slags förklaring – även om Monoliten, dess ursprung och dess sätt att verka och påverka förblir ett mysterium. (Intressant även hur 2010, som en längre tid kändes lite passé med sitt kalla kriget-bakgrundstema, i skrivande stund åter känns aktuell då USA och Ryssland igen står ställda mot varandra.)

Då jag hörde att Interstellar var regisserad av samma Christopher Nolan som gjort den senaste Batman-trilogin blev jag orolig. De filmerna har jag nämligen mycket svårt att se utan att vrida mig pinsamt (eller skratta) åt de uppenbara och töntiga emotionella klichéerna, det kvasifilosofiska bullshit-snacket, allt ”djup”, och allt ”mörker”. Eller Batmans förställda röst, etc, etc. De filmerna var som filosofiska projekt fullständigt värdelösa (liksom alla superhjältefilmer, vilket jag skall återkomma till en dag), men tydligen hade jag  glömt Nolans Memento (2000), som ju visar att Nolan kan skapa brillianta saker. Och glädjande nog går Interstellar helt fri från kvasifilosofiskt struntprat, och håller på det sättet (ironiskt nog) ”benen på Jorden” genom hela filmen. Visst finns det ett starkt stänk av sentimentalism som Nolan inte kan låta bli att föra in även i Interstellar, men åtminstone blir det åtminstone inte sirap – fast vi ibland är snuddande nära Robert Zemeckis (Contact) tårögda stilgrepp. Och det går ju inte ens att undvika i Interstellar, där familj/farväl/svek/återseende egentligen är ett av filmens huvudtema. Noteras bör dock – som ännu en avgörande skillnad mellan Interstellar och 2001 – att Kubricks film är TOTALT fri från denna sorts spelande på våra själssträngar. Inga ”tear-jerkers” där inte.

Tekniskt är Nolan en traditionalist, och valde att spela in Interstellar på 35 mm film i anamorfiskt format (Cinemascope), och vissa scener på IMAX 70 mm film. (För min artikel om traditionell film vs. dagens digitala film, klicka här). Nolan valde också att göra så få digitala effekter som möjligt, och i stället utnyttja modeller och mekaniska effekter. Skådespelarna agerade även sällan framför en anonym green screen, utan de episka bakgrunderna projicerades digitalt bakom skådespelarna – lite som Kubrick då han använde front projection under inspelningen av 2001 år 1969. Det blev även smärre uppror i distributionskedjan då Nolan även insisterade på att premiärvisa filmen traditionellt med en ”limited release first-run” på traditionell film – och biograferna som redan installerat heldigitala projektorer fick gräva fram de gamla mekaniska projektorerna ännu en gång.

Men Nolans idé är inte alls dum. De tekniska valen placerar genast Interstellar i samma "gäng" som 2001 och Blade Runner. Och det är inte bara så enkelspårigt som att säga att de filmerna hänger ihop visuellt – det är också nämligen så att skådespelare agerar annorlunda då de har en omgivning att spela emot. Det kan ibland vara en subtil skillnad, men alla som sett George Lucas Star Wars-prequelfilmer vet hur styvt och stelt det kan bli i green screen-kulisserna, låt vara att de filmernas erbarmliga manus och dialog minnsann också bidrog till träigheten och longören.

Skådespeleriet i Interstellar är för övrigt solitt hela vägen igenom, och jag hör dessutom till dem som alltid gillat  Matthew McConaughey (huvudroll även i  Contact). Även resten av gardet med Anne Hathaway, Jessica Chastain, Michael Caine, Matt Damon och John Lithgow (som förekom även i 2010) gör bra ifrån sig. Händelserna är ibland ganska hisnande, men människorna i Interstellar känns hela tiden som om de var gjorda av kött och blod.

Musiken spelar en enorm roll för den stämning en film skapar, och även här skiljer sig Interstellar och 2001 ordentligt. Interstellars musik är komponerad av Hans Zimmer, och är intressant nog mycket mäktig utan att bli pompös, och dessutom med några mycket vackra lugnare teman. Det ger en koherent fond till händelserna, medan Kubrick fyllde sin film med existerande tonsatt musik. Inledningen med Richard Strauss musikversion av Also Sprach Zaratustra blev en ikon, man kunde se rymdskepp "dansa" till Johann Strauss d.y:s An der schönen blauen Donau, och slutscenerna ackompanjerades av Györgi Ligetis atonala kompositioner.  Sillsallad? Märkligt nog inte, Kubricks val "sitter" riktigt bra, och förtar inget av stämningen, inte ens om musiken för tittaren är bekant från förr.

Når Interstellar alltså lika högt som 2001? Som sagt är det inte riktigt ärligt att försöka jämföra filmerna på det sättet. Kanske man hellre borde säga att även Interstellar har alla förutsättningar att bli en riktig klassiker. Jag tycker det är intressant att alla mina drömmar natten efter att jag såg filmen hade – om inte samma tema – så åtminstone samma stämning som i Interstellar. Det är minnsann inte alla filmer som påverkar mig på det sättet.

söndag 7 december 2014

Tekniken har åter gått framåt: nu gäller Ultra HD och 3D

Jag köpte en ny LG-skärm, och av en slump för exakt samma summa som min förra HD-Ready 42-tums plasma från år 2006. Men visst har utvecklingen gått framåt. Nu blev det en 3D Ultra HD-panel på 55 tum.
Första intrycket: en flexibel och bra skärm, 3 HDMI-ingångar, en komponentingång (hurra: min gamla regionfria DVD-spelare kan kopplas) samt tuners för alla moderna HDTV-sändningar: DVB-T2 både från luften och kabel, samt en satellit-tuner.

Prestanda är imponerande: Trots att experter säger att en UHD-panel, med 4 gånger bättre resolution än normal HD, egentligen är onödig på normala tittavstånd med allting som är mindre än 80 tum, är den subjektivt upplevda bilden slående bra. Speciellt efter att man gjort en lätt kalibrering och stängt av alla ”förbättrare” som till exempel tru-motion. Tru-motion interpolerar nya frames mellan programkällans 25, 24 eller 30 bilder i sekunden, för en overkligt ”realistisk” bild, där till exempel spelfilms temporalitet liknar den man är van vid när det gäller video. Det är en mycket märklig upplevelse att se på Gone With the Wind och uppleva den som en ”live tv-sändning”. Lite svårförklarat, och gäller förstås i dagsläget kanske bara oss purister.

Tv:ns elektronik är mycket bra, även DVD-resolution eller SD-TV på ynka 720×576 skalas upp till 3840×2160 förbluffande bra; man får lust att inte bara titta igenom sin Blu-ray-samling, utan även utvalda DVD-filmer. Och Blu-ray, tv eller nätsändningar på 1920x1080 ser helt enkelt fantastiska ut.



Jag hade inte väntat mig att bli så entusiastisk över 3D – hade bara gamla goda Creature of The Black Lagoon (1954 - från den allra första 3D-boomen) i samlingen, men det blev verkligen förvånansvärt roligt att se en stereoskopisk film. Min gamla Playstation 3 fick plötsligt ny användning som 3D-spelare, och det visade sig att även rätt många Playstationspel hade 3D-möjlighet. Bara en gimmick? Kanske ändå lite mer än det, speciellt då 3D:n verkligen funkade, utan störande fel. LG:s 3D-system, med lätta (och förmånliga) polaroidglasögon (till skillnad från andra tillverkares "blink"-lcd:er) är vilsamt, och tröttar inte ut ögonen. Ganska fort åkte jag ut för att köpa en annan 3D-film. Jag ville dock i testsyfte inte bränna 30 euro på en ny Blu-ray, men hittade sedan den härliga Schwarzenegger-rullen Predator från 1987 i omgjord 3D för 16 euro, som jag länge saknat i min filmsamling.  Även den förvånansvärt effektiv i 3D, även som konvertering från ursprunget i 2D. (I förpackningen ingår även originalversionen i en visserligen rätt illa omtyckt HD-transfer till MPEG2).


Lustigt nog vill man gärna knäppa på tv:ns specialtricks som tru-motion då man ser 3D – det förhöjer på något ytterligare sätt den ”realism” som 3D erbjuder. En stor fördel med en Ultra HD-skärm är att 3D-filmer kan visas i Full HD. Där vanliga Full HD-skärmar är tvungna att halvera den vertikala resolutionen för att visa två helbilder samtidigt (åtminstone i system som LG:s polaroidiserande 3D-system), kan en UHD-panel visa båda delbilderna i full resolution – alltså den HD-resolution som tillsvidare är standard på blu-ray.

Tv-skärmarnas ljud har förstås lidit av den utveckling som skett sedan år 2006. I en skärm med så tunna kanter som den nya LG:n finns helt enkelt inte plats för riktiga högtalare. Så tv:ns inbyggda ljud är både tunnt och burkigt. Lösningen blev att köpa ett par AudioPro Addon Five-aktivhögtalare, och koppla dem till hörlursuttaget. Nu ger de ett fylligt ljud vid normal vardagstittning, medan surround-systemet kopplas i vid behov. Lustigt nog kopplar LG:n bort alla ekvalisationsmöjligheter då man utnyttjar denna möjlighet, men en rak frekvenskurva ger i och för sig ett ofärgat och neutralt ljud med tilläggshögtalarna.

Jag har valt att inte utnyttja de inbyggda apparna för till exempel Netflix eller Youtube. När man utforskar de här möjligheterna (och andra kanaler som LG erbjuder) blir man lite skrämd av alla de ”Privacy Policies” och ”User Agreements” man borde godkänna: bland annat börjar LG då samla in och lagra information på exakt vad man sett på och hur länge, och detta dessutom i kombination med tv:ns nätadress och ens personliga inloggningsuppgifter. Tack, men nej tack! Netflix tar jag då hellre via min Apple TV. Visst, Netflix och Apple följer förstås med exakt vad jag tittar på, men i LG:ns fall är det hela så vagt formulerat, att det förblir oklart om tv:n (efter att man godkänt ”avtalet”) även följer med vad du ser på på till exempel ”normala”, markbundna sändningar. Angår inte er, säger jag.

Faktum är förstås sedan att någon Ultra HD-programkälla tillsvidare inte finns, förutom några snuttar på Youtube och något som tydligen är på väg från Netflix. Så hittills har det inte gått att ens experimentera när det gäller panelens riktiga resolution. Frågan är också hur UHD-material skall fås in på skärmen. Alla mina apparater ger som mest ut 1080p, så då skulle det  väl då bli fråga om tv:ns inbyggda appar, med sina rätt så dubiösa villkor gällande den personliga integriteten.

Likaså gäller att det för tillfället ännu inte finns någon slutlig UHD-standard, de tekniska specifikationerna för Ultra HD är fortfarande helt öppna. Film- och innehållsmakarna vill nu helst ta chansen att  i den nya standarden öka både programkällornas dynamiska omfång och färgomfång.

UltraHD:s föreslagna färgomfång (yttre triangeln)
jämfört med HD:s  färgomfång (inre triangeln).
En betydande förbättring. 

Båda är i HD-specifiaktionen (från 1990) faktiskt förvånansvärt begränsade, och nära de gamla analoga tv-specifikationerna från 40 och 50-talet, medan till exempel digitalbio gått långt vidare. Så man får hoppas att den nya skärmen kan uppdateras när standarden är på plats. och att det börjar finnas programkällor som kan leverera material i de nya formaten. Blu-ray-konsortiet lär ha något i görningen, vilket jag gillar. Jag litar nämligen inte på nätdistribution.

onsdag 16 april 2014

男たちの大和 (Yamato) (2005)

På något sätt är man så van vid att se amerikanska (eller engelskspråkiga) krigsfilmer, att en japansk krigsfilm om världens största slagskepp Yamato och dess undergång först känns lite fel. Och "fel" är det ju, men på ett bra sätt: många vanliga krigsfilmsklichéer lyser nämligen med sin frånvaro. Fräscht i Yamato (filmens japanska namn betyder ”männens Yamato) är också att se händelserna beskrivna ”från den andra sidan”. bl.a. utmålas den japanska attacken mot Pearl Harbor som en rätt så naturlig och konsekvent följd av den amerikanska oljeblockaden 1940 (som var en följd av Japans invasion av franska Indokina). Även de japanska truppernas offervilja och de japanska självmordsattackerna känns efter bakgrundsbeskrivningarna mer trovärdiga än i västerländska exemplen.
Inte för att filmen är helt utan grepp som känns igen; den kunde under en pitch beskrivas som "Titanic meets Pearl Harbor”.  Precis som i Titanic börjar filmen med undervattensbilder från vraket, och storyn i modern tid handlar om adoptivdottern till ett underbefäl i Yamatos besättning, som tas till vrakplatsen av en annan man ur Yamatos besättning, i filmens nutid en åldrad fiskare. Båda av de sällsynta överlevarna (Av Yamatos  manskap på 3 332 personer följde 3055 henne i djupet).
Japanska skådespelare har ett annat sätt att skådespela än vad vi är vana vid. Att beskriva det som styltigt  skulle inte vara rättvist, men det är definitivt mer ”formellt”, mer ”tydligt”. Det stör dock inte alls i denna film – händelserna är spännande för de som gillar krigsfilmer, och spänningen upprätthålls ända till slutet, trots att man vet hur det hela slutar (även det lite som i Titanic). Vissa av effekterna är tydligt digitala och inte riktigt  av modernt snitt.

DVD region 2, skaplig bild, hyggligt ljud, inga extras
Läs mer om Yamato.

söndag 2 mars 2014

Children of Men (2006)

Gravity (bioaktuell då jag skriver detta) är en dålig film främst på grund av så många vetenskapligt omöjliga premisser (inte bara osannolika) att hela storyn blir omöjlig för mig att njuta av. Intressant nog är samma regissörs, mexikanske Alfonso Cuarons, föregående film The Children of Men, en av de bästa Science Fiction-filmerna jag någonsin sett. Science Fiction är i och för sig egentligen fel etikett – framtidsdystopi skulle vara riktigare. Kort: I filmens år 2027 har mänskligheten redan i 18 år saknat förmågan att producera barn, och världen har politiskt och socialt barkat helt åt helvete. En "everyman" (Clive Owen) kastas plötsligt in i händelser där han skall se till att en överraskningsvis gravid kvinna med sitt barn skall levereras till ”den goda sidan”.

Filmens största förtjänster: en realistisk framtidsvision (utan glittriga skyskrapor eller flygande bilar), samt genuint spännande scener (det är mycket sällan min puls ökar nuförtiden då jag ser på film). De långa single-shot action-scenerna vann mycket beröm i tiderna, senare kom det fram att de långa tagningarna bestod av flera tagningar som digitalt klippts ihop. Nåja, effektiva är de ändå. Den på sina ställen religiösa ikonografin, budskapet om Hopp (som vissa ser), och övrig symbolism behöver man egentligen inte kommentera så mycket - den ser det, som vill se det. Konstateras bara, att sedan filmen hade premiär år 2006, så har utvecklingen onekligen gått i en ritning som gör att filmens bildvärld känns allt angelägnare.

Clive Owen hör inte till mina favoriter vanligtvis, här har man dok inte placerat honom i en (som jag alltid tycker) obekväm hjälteroll, och då funkar det betydligt bättre. Michael Caine gör åter en roll som Michael Caine, men det fungerar, och även den övriga rollbesättningen är trovärdig och bra.
--
DVD: skaplig bild, inga extras.

Offret (1986)

Jag brukar försöka förhålla mig nyktert till filmer och regissörer som är närapå osannolikt kritikerrosade. Speciellt när regissörer nått en riktigt kultstatus börjar mina varningsklockor ringa; då har oftast kritikerna och filmälskarna för länge sedan kastat överbord tanken på att filmskapande främst är ett kollaborativt arbete:  I stället börjar man benäget tro och ”bevisa” att allt man ser på filmduken ensamt och allena utgått från geniets ofelbara snille. Bland denna grupp regissörer kan nämnas namn som Bergman,  Trier och Kaurismäki. Och så förstås Tarkovskij, vars sista film Offret här behandlas.
Vad kan man säga? Inte är det en dålig film. Erland Josephsson gör som vanligt en spännande (Bergman-aktig) tolkning, och fotot är i världsklass – av den enkla anledningen att Sven Nyqvist stått bakom kameran. I tillägg till dessa två ingredienser placerar förstås även de gotländska vyerna filmens uttryck i en solid Bergman-anda.
Som i så många andra filmer av art-house-kvalitet är själva intrigen egentligen mindre viktig – den fungerar som en slags bakgrundsmålning till skådespelarprestationerna och fotot. Viktigare är tolkningsmöjligheterna och symboliken. Filmen kan betyda vitt olika saker för olika tittare och under olika tidsperioder. Då filmen hade premiär var det kalla kriget som allra varmast, idag kanske vi gör andra kopplingar till filmens domedagssymbolik och det ”offer” som görs i filmen.
Filmer som denna kräver definitivt en ordentlig presentation och en genomtittning från början till slut;  måste erkänna att jag därför får orsak att se filmen en gång till: avbrott p.g.a. småbarn och matlagning gör inte filmer som dessa rättvisa.
--
DVD: Ingen egentlig "Making of", men ett porträtt av Tarkovskij i form av hans uttalanden, till bilder från filminspelningen.

Shalako (1968)

Sean Connery i en västern?  Och med Brigitte Bardot? Varför inte? Shalako gjordes genast efter You Only Live Twice (1967) då Connery tröttnat ordentligt på Bond. Filmen  är med andra ord ett sådant "avsteg" som Connery ibland gjorde för att visa att han kunde spela annat än James Bond - fast kopplingarna ändå finns där:  i produktionsteamet återses många namn från Bondproduktionerna, och Honor Blackman från Goldfinger (1964) ses i en av de kvinnliga huvudrollerna.
 I denna eurovästern, inspelad i Spanien, lyckades det mesta riktigt bra. Connerys världsvana charm känns lika trovärdig här som i andra sammanhang, och till och med temat är lite annorlunda än i många andra filmer i genren: Shalako (Connery) måste rädda en grupp töntiga (och elaka) europeer som kommit till New Mexico 1880 på storviltsjakt. I en av skurkrollerna återses Stephen Boyd, som kanske mest är ihågkommen som Massala i Ben Hur (1959).
--
DVD, inga extras, ingen vidare transfer, bl.a överdriven elektronisk ”edge enhancement”.

Twister (1996)

Tornados har alltid fascinerat mig av någon orsak. Jag drömmer bl.a. med jämna mellanrum om dem. De riktiga stormjägarnas fascination är säkert rätt lik min: en slags häpenhet inför hur små våra förehavanden här på jordens yta ter sig, när naturkrafterna kommer loss ordentligt.
Twister handlar om dessa stormjägare, och med en aningen corny bakgrundshistoria, där huvudrollsinnehavaren Helen Hunt tack på grund barndomsupplevelser har en "personlig" koppling till virvelvindarna. Tornado-stormarna i filmen får också sedan antropomorfiska drag, vilket blir lite löjligt, men hellöjlig blir klichén med det kraschande äktenskapet som räddas tack vare av de gemensamma motgångarna. Bill Paxton som den andra protagonisten funkar dock bra, har alltid gillat honom.
Summa: Ingen fantastisk filmupplevelse, men en underhållande diversion, kryddad med kompetenta specialeffekter.